torsdag 29 januari 2015

Intervallpass på VCS

Årets fysiska prestation sålunda avklarad. Ett smärtsamt intervallpass med en fantastisk belöning. På natten den 25 januari började kroppens första "intervaller" ge sig till känna, och efter en snabb förflyttning till förlossningsavdelningen på Vasa centralsjukhus blev intervallerna allt tätare och tuffare, för att till slut kulminera i en fullständig urladdning klockan 6.32. Vår son såg dagens ljus, eller snarare den grådaskiga Vasamorgonens första gryningsstrålar.

Barnmorskan lovordade mitt intervallpass som en "drömförlossning" och ansåg att jag är "som gjord för att föda barn", men ärligt - så känns det inte när man ligger där. Världens mest naturliga sak som känns fullständigt onaturlig. Kamelen och nålsögat ni vet. Kroppen har dock en fantastisk förmåga och vet precis vad den ska göra, och oavsett om man vill eller inte (man vill INTE just då) så är det bara att släppa kontrollen och följa med på resan. Det där med att släppa kontrollen är svårt - i synnerhet för ett kontrollfreak som jag - och barnmorskan kommenterade att jag hade otroligt starka ben och att jag inte fick hålla emot på fel sätt. Maken kände sig manad att berätta att jag är maratonlöpare till vardags (vilket sannerligen måste ha varit svårt att tro på vid anblicken av min uppsvullna uppenbarelse just då) och att jag nog är rätt van vid att spänna benmusklerna... Även om man säkerligen har nytta av sin idrottsliga bakgrund vid en förlossning, så tänker jag att starka muskler faktiskt kan vara en liten nackdel, om man inte kan tvinga dem att slappna av. Nåväl, efter knappa 10 minuters slutspurt där man inte har något annat val än att ta i och trycka för president och fosterland, kom en ny människa och medborgare till världen. Känslan när man väl passerat mållinjen är obeskrivlig och som genom ett trollslag har man glömt alla graviditetsbesvär, sammandragningar och smärtor. Lyckan (och lättnaden) är fullständig. Jag är tacksam över att ha fått ta del av den upplevelse som en förlossning är, men nu är jag sannerligen glad över att jag inte ska göra det fler gånger. Jag lovade både mig själv och maken att jag minsann inte ska klaga efter 35 sprungna kilometer nästa gång jag springer maraton, för den smärtan är faktiskt ingenting i jämförelse med förlossningssmärta. Vi kan, vi kvinnor.
Det hårfagra underverket, 3 dygn gammal.
En nyföding i huset innebär diverse nya möbler och tillbehör. Katterna (som av tradition nog är vana att behandlas i det närmaste som bebisar i detta hushåll) tar för givet att nyheterna är till för deras välbefinnande. (Fråga inte vad katten kan göra för dig, utan vad du kan göra för katten...). Ozzy Mjau tar en middagsvila på skötbordet (och förflyttade sig sedermera till babysittern).

Och det var det. En era avklarad, och en ny tar vid. Man vill gärna tro att man i princip är "som vanligt" dagen efter förlossningen, men sanningen är att den fysiska statusen lämnar en hel del i övrigt att önska. Jag ser fortfarande ut som om jag vore gravid (dock inte lika långt gången som för några dagar sedan) och magmusklerna är obefintliga. Vågen visar att det finns mycket att göra. Men nu börjar resan tillbaka. Långsamt och med små, små steg. Men ändå. Framåt. Med en ny familjemedlem i bagaget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar