fredag 23 januari 2015

38+2

Ska försöka plita ner en liten uppdatering med mina svullna fingrar. Vad HANDikappad (bokstavligen) man känner sig när händerna inte funkar som de brukar. På morgonen kan jag knappt böja fingrarna på högerhanden. Det är inte bara händerna som lider, utan även resten av kroppen är vätskefylld. Kan väl bjuda på en liten bild på eländet...
Riktiga "mommoben". (Förlåt alla vältränade mommon med muskulösa ben!). Det ser helt groteskt ut när jag tar av mig strumporna på kvällen. Den enda fördelen är väl just den att det faktiskt är vätska, och inte bara fett. Det verkar vara fruktlöst att försöka bli av med någon överskottsvätska i kroppen medan graviditeten fortgår; oavsett hur mycket jag än försöker dricka och undvika salt, så samlar jag vätska. Vi pratar något kilo i veckan. Det är absurt. Blodtrycket gillar förstås inte riktigt den ständigt ökande vätskemängden i kroppen, utan det har sakta men säkert krupit uppåt. Än så länge håller jag mig just och just under "åtgärdsgränsen", men vissa dagar är det med knapp marginal. Dock verkar jag lida av det ganska välbekanta syndromet "vitrockshypertoni", vilket innebär att blodtrycket mätt i hemmets lugna vrå ligger inom ramen för det normala, medan det tenderar att vara minst 10 enheter högre så fort någon i "vit rock" mäter det.


 
Dagens selfie då, 38+2 till ära. Magen börjar vara stor nu, en riktig kalaskula. Trodde faktiskt inte att jag skulle gå så här pass länge. Så mycket för både egen intuition och läkarvetenskap. Både jag och läkaren hade väl nog trott att jag skulle föda tidigare. Å andra sidan är det ju fortfarande "förtid", men dagen D närmar sig med stormsteg. Inte verkar den ha särdeles bråttom, hen där inne i magen. Jag har förstått att det främst beror på barnet och programmeringen i dess gener när det vill komma ut. I undantagsfall kan något trauma eller liknande förstås sätta igång det hela, men annars kan man nog inte göra så mycket för att påverka det. Det enda som händer när jag dammsuger, skottar snö och promenerar är att jag får sjukt i ryggen. Sammandragningar förstås, men det har jag haft länge. På kvällarna, när man varit uppe och i gång hela dagen, kan det kännas som att det kanske skulle vara något på gång och jag går och lägger mig med en viss oro/förväntan, men sen vaknar jag på morgonen och det har lugnat ner sig. Ingen idé att stressa upp sig dock, det enda som är säkert är att alla barn kommer ut förr eller senare, på ett sätt eller annat. Tålamod.
 
För övrigt undrar jag lite vad alla de som inte ägnar sig åt träning eller någon annan hobby egentligen gör på kvällarna? Visst har det varit ganska skönt att vara ledig och hinna reda upp hemma och dylikt, men nog kan tiden bli lite lång. I vanliga fall har man ofta någon träning att ägna sig åt på kvällen och då är det nästan läggdags när man duschad och klar efter den, men nu, när middagen är överstökad och undanröjd, vad ska man då göra? Klockan är kanske bara sex och man är klar med sysslorna. Åtminstone hinner man med många tv-serier och läsning, men i längden skulle det nog bli rätt långtråkigt att vara så här begränsad. Någon direkt överloppstid kommer jag kanske inte att ha sedan med en nyfödd, men visst kommer jag att försöka klämma in några träningspass i veckan så fort de är möjligt. Because I´m worth it. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar