lördag 3 januari 2015

Countdown

En kort uppdatering så här i början av det nya året. Julen har tillbringats i allsköns ro och nyårsafton i glada vänners lag. Därtill har den nyblivna nioåringen firats med några kalas. Målsättningen att inte föda före årsskiftet har uppnåtts, och nu siktar jag på att klara en, ett par veckor till. Därefter börjar jag vara ganska nöjd. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot själva leveransen, men med tanke på hur diverse krämpor hopat sig, så orkar jag inte med detta tillstånd heller. Sover dåligt, svullen som en gris (vilket bl.a. medför att händerna domnar bort och värker på nätterna), ont i ryggen, täppt i näsan, svårt att vara upprätt eller sitta långa stunder med mera, med mera... Kanske är just syftet med alla vedermödor den sista delen av graviditeten just det, att man faktiskt ska börja längta efter förlossningen (även om man rationellt sett inser att det inte är något man borde längta efter, om man nu inte råkar finna en njutning i helvetisk smärta).

Och visst kan man även i andra sammanhang längta efter något smärtfyllt, annars skulle ju aldrig någon springa ett maraton, till exempel. Jag skulle dock välja maratonsmärta framom förlossningssmärta vilken dag som helst, den är på något sätt mer kontrollerbar. Mina tidigare erfarenheter av förlossningar är att det rör sig om en smärta man inte kan föreställa sig på förhand (ens fast man gjort det förr) och en känsla av att man inte riktigt har kontroll över kroppen. Man kan inte påverka det som händer och man får kämpa för att bevara självkontrollen och inte råka i panik. I motsats till maratonsmärtan är det dock en smärta som försvinner i princip samma sekund som barnet är ute, medan smärtan efter ett maraton kan vara rätt påtaglig lång tid efter loppet.

Nåväl, oavsett om jag vill eller inte och oavsett om jag ser fram emot det eller inte, så pågår nedräkningen mot förlossningen för fullt och ovissheten är stor; blir det imorgon eller om tre veckor? Det beräknade datumet är inte förrän om en månad, men med tanke på hur jag känner mig i dagsläget kan jag inte tänka mig att det går så länge. Det hoppas jag inte i alla fall. Om det inte händer något inom de närmaste två veckorna eller så, så är det lika bra att börja skotta snö, dammsuga och besöka gymmet igen. That´s a promise.


Förberedelserna börjar vara gjorda; den gamla vaggan som jag själv låg i är nerplockad från "fammos vindin" och bäddad och BB-väskan är (nästan) packad. Förlossningsmaraton nästa!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar