Backintervaller i norsriket

Påsken har förflutit sedan sist och vardagen har tagit vid igen. En fin påsk fick vi ha, både vädermässigt och annorledes. God mat, trevliga vänner, det obligatoriska påskgodiset och några träningspass. På långfredagen en fridfull bastulänk i min ensamhet och på påskdagen ett "långpass" (i dagsläget kvalar 17 km in som långpass) med löpare som höll bra fart. "Påsken är en stor träningshelg", brukar far min säga. Det ligger nog något i det. En fin helg avslutades dock i sorgens tecken då min kära morfar gick bort. Inte oväntat när man uppnått den aktningsvärda åldern 98, men inte desto mindre ledsamt när någon som funnits där hela ens liv plötsligt inte gör det längre. Saknaden är stor.

Nåja, apropå något helt annat, här kommer dagens visdomsord: Det är viktigt att träna både hjärnan och kroppen varje dag. Idag har jag gjort just det. Tränat kroppen och förkovrat mig. Samtidigt!

Träningen bestod av intervaller i lång backe i sällskap av dessa båda herrar:

Den långa, sega uppförsbacken från bron var dagens Via Dolorosa. 600-700 meters stigning x 5 gånger. I en fart som kändes allt annat än helt bekväm. Men det var som det brukar med intervaller; det är ångestladdat före och under passet, men känslan efteråt uppväger allt lidande.



Dagens lärdom då, undrar ni kanske. Jo, det är här norsarna kommer in i bilden. Eller "nossarna" som man säger häromkring. Mina kunskaper om nors sträckte sig ungefär så långt som att jag visste att det var en rätt liten, silverfärgad fisk. Men under dagens träningspass fick jag alltså tillfälle att fördjupa mig i norsfiskeriets mysterier. Jag fick bl.a. veta att de exporteras till Ryssland där de anses vara en delikatess, att de endast vandrar in till kusten vid några få utvalda ställen när de leker, bl.a. då här i "norsriket" Maxmo, och att de betingar kring en euro kilot. Jag tackar löpsällskapet såväl för draghjälpen (som försvann i fjärran) som för utbildningen. Både kroppen och hjärnan har fått sitt.