lördag 8 juni 2013

West Coast Race

Inte sedan tidigt 90-tal har jag deltagit i den österbottniska landsvägsstafetten West Coast Race. Idag något mindre omfattande och med färre lag än under stafettens glansdagar, men glädjen var den samma som för 20 år sedan. Såväl att springa själv som att följa med andra likasinnade som löper sina sträckor.

Mitt utgångsläge var tyvärr inte så bra med tanke på den smärtande hälen och en halv sträcka räckte gott och väl denna dag. Allra bäst hade det nog varit att vila helt och håller, men man vill ju gärna vara med; både för sin egen skull och för lagets. Eftersom jag sprungit så lite allt sedan cupen och dessutom försökt vara någorlunda flitig med stretching och även unnat mig massage, så var benen i alla fall ganska pigga. Foten var hårt tejpad och smärtan i hälen hanterlig så länge jag sprang, den blir alltid värre efteråt. Min distans var kort, ca 4,2 km, så någon taktik var inte att tänka på utan bara att ösa på från början och hoppas på att det håller ända fram. Första kilometern längs Vassorfjärden var helt platt och gick på 4.04. Lite snabbare än vad jag trott var möjligt.

Men sen, när jag svängde av från Vassorfjärden, började Vassor "langbackan"... Inte någon rygg i sikte framför och ingen konkurrent som flåsade mig i nacken, så helt solo fick jag ta mig an denna backe. Kilometertiden sjönk rejält på den andra kilometern, till 4.23, och den tredje gick på 4.13. Tungt, flåsigt och varmt och glad var jag att jag inte skulle längre än drygt 4 km. Kilometer 4 ånyo på 4.04 och de sista dryga 200 metrarna när den annalkande växlingen hägrade i en kilometerfart på 3.53. Snittfarten blev 4.10/km, något jag får vara väldigt nöjd med i dagens läge.

Resten av dagen ägnade vi åt att följa med lagets fortsatta framfart, hejade och servade lagkompisarna med vatten och dusch. Och målet i Nykarleby äntrade vi på en finfin andra plats i motionsklassen efter starka insatser av alla lagmedlemmar. Det är något speciellt med stafetter; man taggar till lite extra och många överträffar sig själva när det gäller att kämpa för laget. Stolt var jag över Maxmo Sportklubb idag!
Silvermedaljörer!
 
Om dagens toppen var stafetten i sig så var dagens botten min häl. Tror själv att det faktiskt är hälsporre jag lider av och kan nu bara konstatera att ytterligare löpning endast förvärrar läget. Oavsett vad jag själv tycker och vill måste det nu bli helvila från springandet en tid. Jag kommer att försöka ägna mig åt cykling och eventuell annan alternativ träning och se om läget förbättras. Sämre kan det knappast bli. Synd när grunden och konditionen och därmed förutsättningar för ganska snabb löpning nog borde finnas där, men inga lopp i världen är värda att förstöra sig för. Och om dagens lopp nu faktiskt visar sig bli säsongavslutning så var det i alla fall en fin avslutning. Löpningen kommer jag att sakna, hoppas vi möts snart igen!


2 kommentarer:

  1. Grattis till silvret! Hade ingen aning om att min lillebror har börjat springa ;)
    Hoppas att din skada ger med sig så småningom.

    SvaraRadera
  2. Tack Evelina! Och bra sprang han också, din lillebror! Hoppas allt är bra med dig!

    SvaraRadera