Diagnostiserad

Jag borde nog ha blivit doktor. Verkar ha en fallenhet för det. Den diagnos som jag själv ställt för ett tag sedan visade sig vara helt korrekt. Hälsporre. Det är det jag lider av, nu även bekräftat av en röntgenplåt. Den goda nyheten är att det inte är farligt. Den något sämre nyheten är att det aldrig försvinner. Den benutväxt på hälbenet som redan finns där och som orsakar smärta genom att irritera hälsenan kommer inte att försvinna. Annat än genom ett kirurgiskt ingrepp då. Ben är ben. På min fråga om det kan vara skadligt att springa ändå konstaterade den gode doktorn att det beror på hur smärttålig jag är. Farligt är det inte, men h-vetes sjukt kan det ta. Kroppen kommer att behöva lära sig att leva med smärtan. Förhoppningsvis kommer den att avta någon gång i framtiden när den mest akuta irritationen lägger sig, jag hoppas det. "Det är ungefär som att ha kläder på kroppen", sa doktorn, "till sist märker man dem inte"... Längtar till den dag när min hälsporre känns som en strumpa. Det kommer att vara ok.

Måste återigen får citera ett av mina favoritordstäv: "Allt som inte dödar dig gör dig starkare". Det lär vara ryskt. Det förvånar mig inte det minsta. Och i min familj lär vi ha lite kosackblod i ådrorna, så det är kanske därför jag tilltalas av den hårdkokta ryska inställningen. Detta är en motgång, men den är till för att övervinnas och göra mig starkare. Jag har inte gett upp hoppet om löpningen. För den är ju så underbar på många sätt. Doktorn - som även han visade sig vara löpare - konstaterade att det trots allt nog är värt skaderisken att springa. "Hellre tar jag en hälsporre nu än en hjärtinfarkt när jag är 50", sade han. Och visst är det så.

Nåväl, för tillfället har jag väl mer eller mindre lagt skorna på hyllan...

...eller i alla fall bytt ut dem mot cykelskor. Idag var jag i och för sig med på den gemensamma intervallträningen. Eller snarare med VID än PÅ. Ur mitt perspektiv såg det ungefär så här:

I fjärran försvann de andra. Sakta, sakta joggade jag några varv runt gräsplan och gjorde en ordentlig stretch. Jag har förlikat mig med faktum; det kommer inte att bli något parlopp, fler halvmaror eller Lidingölopp i år. Men jag kommer tillbaka och jag har en plan. Ett hemligt vapen. Men det tar vi en annan gång.