De sista skälvande stavtagen...

Ja, den börjar nog vara på upphällningen nu, skidåkningen. Dels börjar motivationen för löpning vara större än för skidåkning nu när man börjar skymta den bara asfalten igen, dels är förhållandena i spåren knappast så skidvänliga längre. Marsisarna är emellertid underbara, så någon skidtur på dem får det bli innan havet kastar av sig istäcket. Skatingskidor äger jag dock icke och till att enbart parstaka duger inte min biceps-styrka, så dagens pass på isen blev något märkligt. Parstakning där underlaget och armstyrkan tillät och något skate-liknande med långa klassiska skidor i övrigt. Inte vackert, inte vägvinnande, inte snabbt - men vad gjorde det när solen sken från en klarblå himmel och de vita isvidderna bredde ut sig så långt ögat kunde nå. En lisa för själen.

 

För övrigt börjar påsken med alla dess frestelser så småningom vara förbi och vardagen kommer åter att ta vid. Det är tydligen ofrånkomligen så, att varje påsk inmundigas alltför stora mängder godis, så framåt påskdagen börjar en viss mättnad att infinna sig. Tyvärr innebär mättnaden inte att man inte vill ha godis längre, utan tyvärr är det ju med socker som med alla andra missbruk - ju mer man får i sig desto mer vill man ha. Det är lömskt, det där sockret. Så nu är beslutet fattat. Och för att ge det eftertryck (och för att jag ska känna pressen att fullfölja kampen ändå till slut) väljer jag att tillkännage det här. Imorgon börjar min godisstrejk. Icke en karamell eller förlupen chokladbit ska komma över dessa läppar på två månader. Det kommer att bli svårt. Jag kommer att våndas, längta och ha abstinens. I alla fall den första veckan, sedan brukar det gå lättare (jag har varit ståndaktig tidigare). Och med det sagt ska jag gå och äta upp den sista påskchokladen... Det är ju inte morgon ännu!