Borta bra men hemma bäst...

En klyscha - javisst - men ack så sann. Hur skönt man än har haft det borta, med ljumma vindar och sol, så är det alltid lika skönt att komma hem till den friska nordiska luften igen. Hem till sin egen säng, sin egen soffa och sitt eget badrum utan kackerlackor. En skön semester har det dock varit; vilsam, vederkvickande och välbehövlig. Passliga temperaturer på 20-25 grader, mestadels sol och bad i såväl pool som Atlanten. När kylan ännu håller sitt grepp om hemknutarna är det bästa med en dylik semester för en löpare att kunna bege sig ut på en morgonlänk i den ljumma, sköna luften, endast iklädd kortbyxor och linne. Att springa längs strandpromenaden och se solen gå upp över Atlanten, ackompanjerad av ljudet från vågorna som rullar in över strandstenarna. En boost för löparmotivationen. Inte för att jag kände mig tvungen, utan helt enkelt för att jag ville, begav jag mig faktiskt ut på morgonlänk varje dag. Inte några långa, hårda pass, utan sköna, minnesvärda (och faktiskt ganska pulshöjande; Bahia Feliz har inte några större likheter med det platta "Pampas"-landskapet utan är rejält kuperat). Ca 35 km lyckades jag skrapa ihop under 6 dagar; helt godkänt med mina mått mätt. På det stora hela var det väldigt bra borta. Men inte bäst som hemma förstås!

Morgonlänkarna bjöd på storslagna vyer över Atlanten. Slår nog vyn över byvägen hemmavid med någon hästlängd...