söndag 2 september 2012

Långlänkarnas långlänk...

...är avklarad! The mother of alla långpass. 29 km blev dagens saldo, det längsta jag någonsin sprungit på träning. Kanske inte så imponerande för alla er som snittar 30+ varje helg (?), men för en annan var det LÅNGT. Nu kommer jag inte att springa så långt någon fler gång före Berlin maran, utan det kommer väl att bli 20-25 km som längst. Hur som helst, även om det gick helt ok för att vara 29 km så våndas jag vid tanken på att jag inom kort ska springa en sträcka som är ytterligare 13 km. Det är FÖR långt. Faktiskt. Jag tror inte ens att långpass på över 30 km skulle göra mig tillräckligt förberedd för marasträckan. Jag kan nog aldrig bli tillräckligt förberedd för den och varje gång slår det mig vid ungefär 25 km: "Hur kunde jag glömma att det var SÅ HÄR det kändes...". Det kommer att göra ont. Det kommer att vara en prövning och en vånda. Målsättningen är att det ska kännas "okej" fram till 30, men sen börjar som bekant själva maran. Benen kommer att värka och fötterna kommer att ömma. Har man riktigt tur kanske magen börjar protestera också. Det kanske inledningsvis så optimistiska sinnelaget kommer att mörkna och de negativa tankarna tar över. Jag kommer att ångra mig. Jag kommer att förhandla med mig själv om att fortsätta. Jag kommer att lova mig själv att aldrig springa en mara igen. Det är då det bara är att bita ihop och plocka fram den vida omtalade finländska sisun och tvinga sig själv framåt. Och när Brandenburger Tor väl nalkas där framme och jag så småningom får stoppa klockan, stanna och låta mina mörbultade ben få den välsignade vilan, då kommer jag att le och börja planera nästa marathonlopp...

Nog med utsvävningar och visualiseringar, det var dagens långpass som skulle avhandlas. Det har inte blivit så mycket tränande den senaste tiden på grund av lite krasslighet och livets många åtaganden i övrigt. Igår gick Vasa marathon/halvmarathon av stapeln, men jag var varken kroppsligen eller själsligen upplagd för att tävla så vi nöjde oss med att heja fram de som faktiskt var upplagda för det. Men idag var det alltså äntligen dags för ett långpass. Jag "tållå å på" i Vassor och känner numera i detalj till Baköjvägen, Brännbackvägen, Vesterbackvägen och Rölandsvägen. Avslutade med en runda runt "Stagnäs" och en sväng till Gråonässkatan. Och stoppade som sagt klockan efter 29 löpta kilometer i en snittfart av 5.14/km. Om jag "bara" lyckas hålla den farten i 13 km till kan jag skriva ett nytt prydligt pers på marathon. Inte omöjligt, men tufft...

Beroende på hur "post-långpass-benen" känns så är planen inför kommande vecka att i alla fall springa tre gånger. På tisdag förhoppningsvis en gemensam träning med Maxmo Sportklubb-gänget och i helgen kanske, kanske Broloppet. Eller så blir det ett helt vanligt långpass. Till.

God kväll!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar