lördag 26 september 2015

Säsongspremiär och (trolig) -avslutning!

Ett mellanår som detta är, har jag varken tränat för eller genomfört några tävlingar. Jag har styrketränat och sprungit mest i uppbyggande syfte. Men visst har jag saknat tävlingarna, eller kanske framför allt tävlingsandan och stämningen. Igår kväll blev det av en stundens ingivelse en liten tävling, bara för att omständigheterna inbjöd till det. Den gick av stapeln på hemmaplan, barnpassningen kunde ordnas och jag kände verkligen för att springa. Sedan så var de fysiska förutsättningarna kanske inte de mest opimala; tävlingsformen är som sagt fjärran (har väl inte sprungit en enda "riktig" intervall på nästan 1,5 år) och dessutom hade jag en färsk visdomstandsoperation i bagaget. Och vi pratar inte någon enkel liten utdragning, utan en operation där tandbenet fick slipas ner, tanden borras i bitar för att kunna tas ut och där såret sys igen med ett antal stygn. Det kändes ungefär som att jag gått några ronder i boxningsringen och jag har levt några dagar på joghurt- och glassdieten. Men motivation är en stark drivkraft och med en utstickande underkäke likt Don Vito Corleone (tack syrran för liknelsen!) ställde jag mig således på startlinjen.
Vi pratar alltså den lokala motionscupen, den sista deltävlingen för säsongen. Anspråkslös som man är uppskattade jag min kilometertid till 5.40 (syftet var att genomföra ett lugnt träningspass men med sällskap) och jag fick således bege mig iväg långt före "kanonerna" i jaktstarten. Sträckan var 7 km och första halvan sprang jag också förhållandevis lugnt; 5.40 visade sig dock vara i långsammaste laget, 5.15-5.20 mera lagom. Efter vändningen började jag så småningom möta de jagande löparna och inte bara därför utan också för att jag ville testa om jag överhuvudtaget har någon slags fart i kroppen längre, så ökade jag farten de sista 3. Glädjande nog kändes 4.45-fart faktiskt ganska behärskat, så hoppet om en comeback lever. Mitt stora aber är dock den alltjämt smärtande hälen, men den ska inte få förta min glädje över att faktiskt kunna och orka springa igen. I mål således efter 7 km på ganska precis 35 minuter, nöjd och glad och utan blodvite från kratern efter tanden. Jag lyckades med konststycket att få minst poäng av alla i hela cupen, men vad gjort det när vi bjöds på pizza och öl efteråt. Så roligt att få vara med i löpargemenskapen igen och få sitta och diskutera löpning med löpare. En ypperlig fredagskväll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar