En löpares ode till hösten

En septembermorgon, så frisk och fin,
morgondimmorna lätta.
Det är dags att lida pin,
ja det är dags att ordentligt svetta.

Tassar iväg på daggvåta vägen,
mot marken singlar höstlöven.
Morgontrötta är stegen,
men det är dags att röra på röven.

Stilla och vackert ligger Hojlanstenträsket,
pausar för att vyn beskåda.
Fortsätter sen framåt, förflyttar fläsket,
när jag plitat namnet i en motionslåda.

Snart hemma, försöker hålla stilen,
kämpar och flåsar i sista backen.
Nu har jag faktiskt sprungit milen,
en kopp varmt kaffe får bli tacken!

Hojlanstenträsk