fredag 24 oktober 2014

Zombie-sömn

Mitt största dilemma för närvarande är att jag inte sover. Inte tillräckligt i alla fall. Det pratas om foglossning, havandeskapsförgiftning och högt blodtryck. RIKTIGA graviditetskrämpor. Nästan aldrig hör man om sömnbrist. Att inte sova bra är ingen ”riktig” krämpa, alla är vi väl lite trötta ibland. Men när natt följer på natt med uppvaknande mellan kl 2 och 4 och ingen därpå följande sömn, då är det inte så "bara" längre. Det är förlamande. Man blir – förutom väldigt, väldigt trött naturligtvis – ledsen, arg, irriterad och inåtvänd. Man kan förstå att sömnlöshet är kopplad till depression. Man vill ju gärna tro att man är av segt virke, att man har den där berömda ”finländska sisun” ni vet – men sömnbrist kan bryta ner även den starkaste människa. Någon konkret förklaring finns inte heller i mitt fall; med tanke på hur trött jag är när det väl är dags att gå och lägga sig på kvällen borde jag sova som en stock. Och visst, jag somnar förhållandevis smärtfritt, men sömnen blir alltför kort. Jag vaknar av något trängande behov, av ett vaket barn, en jamande katt eller – allt som oftast – utan någon som helst anledning alls. Jag vaknar och kan helt enkelt inte somna om, hur jag än ligger och vrider och vänder mig och försöker visualisera en susande skog, en rinnande flod eller hoppande får. Inte underlättar det heller att fotbollsmatchen i magen verkar pågå just den tiden. Domaren har blåst för avspark och kickandet är i full gång. När jag väl börjar bli så pass trött igen att jag faktiskt skulle kunna somna om, då ger en blick på klockradion vid handen att det är dags att stiga upp, påbörja en ny dag och bege sig till jobbet. Gäsp. Det är tungt. Det finns väl emellertid aldrig något negativt som inte har ens ett uns av något positivt i sig, så om man ska söka detta korn av glädje (förutom naturligtvis det uppenbara att det i slutändan förväntas komma något fantastiskt av denna process) så tror jag att jag faktiskt skulle ha möjligheter i filmbranschen. Jag skulle platsa i vilken zombiefilm som helst just nu. En glåmig, hålögd och rasande gravid-zombie. Nästa säsong av Walking dead kanske? Hollywood har inte hört av sig ännu.

Livet tappar lite av sin tjusning, himlen förlorar sig färg och allt blir lite grådaskigt i sömnbristens gränsland. Allt man vill är bara att få sova. Helst ensam i en koja i skogen där man inte kan bli störd av någon eller något. Det är som Maslovs behovstrappa som man läste om i psykologin ni vet; det grundläggande är alltid att tillfredsställa basbehoven. Sömn, mat och trygghet. Om inte dessa är tillgodosedda saknar allt annat betydelse. Vem behöver nya Prada-jeans om man inte får sova på natten eller håller på att svälta ihjäl liksom? Ni fattar. Basbehoven kommer först.
 
Nåväl, med en författares frihet tenderar jag kanske att gå till vissa överdrifter. Att jag inte sover gott är sant, men visst är livet bra ändå. Det gäller bara att orka uppskatta det. Det lackar mot jul och i morse föll den första snön. Jag känner mig alltid som ett barn på nytt när höstens första snö kommer. Det är roligt, spännande och mysigt. Jag minns känslan som barn, när man tittade ut och såg att den första snön fallit. Man ville genast söka fram skidor, pulka, spark och bege sig ut och leka. Allt blev vitt, rent och vackert. Livets små glädjeämnen! Det finns knappast något hopp om att den snö som kommit nu får ligga kvar, men den ger en fingervisning om vad som komma skall. I väntan på det kryper jag ihop i soffhörnet med höststormen vinande runt knutarna och ser fram emot att börja titta på nästa säsong av zombie-serien... Mina jämlikar!
 
Dagens selfie.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar