fredag 3 oktober 2014

Mer än halvvägs

Dagar och veckor går, utav bloggaktivitet inte ett spår... Inte mycket att förtälja. Jag är fortsatt trött (till stor del beroende på att min biologiska klocka bestämt sig för väckning 04.00 i stort sett varje morgon) och blir allt större.
En sällsynt spegel-selfie. Verkar vara ett matvrak jag när vid min barm och det är ingen hejd på tillväxten (vare sig på den eller mig). Till graviditetens mera oglamorösa sidor hör långsammare matsmältning, och även denna omständighet bidrar givetvis till ballongformen. På kvällarna känner jag mig som Globen.

Mitt fokus för närvarande ligger mest på den växande ballongen, och jag tror att naturen även ser till att man blir mera introvert under väntetiden. All energi ska gå åt till att föda upp den nya lilla människan och livet i övrigt kan vänta. Det är väl så det ska vara. Ultraljudet i vecka 22 har genomförts med gott resultat. Inga anmärkningar. Vid alla tre ultraljud som gjorts (av olika personer) har konstaterats att "oj, det var en livlig en", så jag inbillar mig inte att vi ska få ett lugnt och fogligt barn. Ett vilt matvrak lär det bli. Lägg därtill att "hen" tydligen har långa ben, så kanske det blir en ny Juha Mieto eller Tirunesh Dibaba?

Med viss förskräckelse konstaterar jag att det sannolikt inte är mer än 4 månader kvar av denna väntan. Det är inte lång tid. Och ändå känns det avlägset. För fyra månader sedan sprang jag (i och för sig lyckligt medveten om tillståndet) West Coast Race, något som skulle vara helt otänkbart i dagsläget. Om fyra månader har jag en annan typ av lopp framför mig. Jag försöker förtränga det så länge det går. På ett rationellt plan förstår jag givetvis hur loppet sannolikt kommer att utveckla sig och hur det kommer att kännas, men jag vill inte detaljanalysera det på förhand. Jag tänker bara att "nu är jag gravid" och att "lite senare kommer jag att ha en baby" och nöjer mig med det. Jag förtränger att det ska till en leverans däremellan också. Troligtvis värre än vilket maraupplopp som helst...

Tränar gör jag, men inte mycket. Lyckligtvis har jag mitt jumppapass som jag drar varje onsdag, vilket gör att jag åtminstone får en timme bra allround-träning i veckan. Gärna mer, men timmen är minimi. Cirkelträning står på programmet och fördelen med det är att det passar alla; det är bara att anpassa ansträngningsnivån utifrån tillstånd och dagsform.
 
Vad gäller löpning rent allmänt kan jag konstatera att såväl Lidingöloppet som Berlin maraton har gått av stapeln. Favoriter bägge två, och lopp som jag verkligen hoppas få uppleva igen. Kanske om ett par år, eller så....
 
Till sist en bild som får vara med bara för att den var ganska rolig.
Åskådliggör vårt tidevarv tydligt. För 20 år sedan räckte det med springkläder och en klunk vatten, idag ska det vara Ipods, selfies, sociala medier, bloggar, energidrycker och gps-klockor. Tekniken i fokus och själva löpningen kommer många gånger måhända i andra hand? Back to basics! Det ska vi nog något värt att sträva efter. Med dessa visdomsord säger jag god natt och på återhörande, snart styr jag kosan söderut!
 


3 kommentarer:

  1. Roligt att få se dig på bild eftersom det är knepigare att få till det i verkligheten (; Härligt att allt är väl med lilla, vilda matvraket! Vilda kanske ett potentiellt namnförslag (:
    Kram Pia.

    SvaraRadera
  2. Pia: Jo, kanske ditt förslag klingar något bättre än Juha eller Tirunesh... En date måste vi få till inom snar framtid. Kram!

    SvaraRadera
  3. Verkligen kul att se en bild på dig! Har sett mammor/pappor som är ute o joggar med barnvagn. Kanske är nått för dig och den vilde ����
    Kram från Katta

    SvaraRadera