fredag 17 oktober 2014

Pensionärsvarning och mammalåda

Några oroväckande känningar av ryggont har uppenbarat sig de senaste dagarna och utöver det dras jag med sömnsvårigheter. Man förstår verkligen att sömndeprivation används som tortyrmetod; efter några nätter med bristfällig sömn är man verkligen inte som man ska. Men åtminstone hinner man läsa böcker...Jag hoppas i alla fall att ryggen ska palla trycket och nöja sig med endast några mindre smärtsignaler, jag behöver inte fler saker som invalidiserar mig. När man i vanliga fall är van vid att fysiskt sätt klara av (nästan) allt vad man föresatt sig, blir kontrasten rätt stor när man plötsligt knappt orkar något och dessutom börjar få krämpor som begränsar en. Jag måste nog börja inse att jag kanske inte kan/ska göra det jag brukar i samma utsträckning som vanligt (t.ex. dammsugning är rena ryggdödaren), men det är svårt att vänja sig av med att vara förhållandevis flitig Hausfrau. Om jag lägger mig på soffan mitt på dagen är min spontana reaktion att känna mig lat... Fast nu om någonsin är väl den rätta tiden att vara lat. I träningsväg nöjer jag mig med mitt cirkelträningspass, någon gymstund när andan faller på och promenader.
Idag grävde jag fram mina gamla gångstavar, för att i alla fall utmana promenaderna lite mer. Jag kan inte hjälpa det, men jag känner mig lite grann som en pensionär när jag går med stavar (dock absolut inget ont om pensionärer, många av dem är hårdare och bättre löpare än vad jag någonsin kommer att bli). Stavgång känns som något man ägnar sig åt när man är i för dålig form för att göra något annat. Fördomsfullt kanske, men en får göra det en klarar av. Pensionär eller inte.
 
Från det ena till det andra:
Idag anlände finländska statens bidrag till alla blivande föräldrar: moderskapsförpackningen. Oj, vad mycket fint det var i den. Det är en oerhört bra förmån måste jag säga, och man får ju hoppas att just denna lyckas undgå vinandet av besparingspiskan. Och nog glömmer man fort hur små kläderna faktiskt är och hur små de är de små liven som ska placeras i dem. Man blir ju nästan rädd. Ska man klara av att ha ansvar för en sådan minimänniska igen?
 
I övrigt har jag inte mycket att komma med. He knallar å på.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar