söndag 22 september 2013

Löparfilosofi

Låt oss fortsätta botanisera bland de löparvetenskapliga disciplinerna. Löparfilosofi - vad är det? Filosofi: "kärlek till visdom". Löparfilosofi: någon slags kärlek till löparvisdom. Sanningen om löpningens innersta väsen.

Alla löpare har sina egna filosofier. Mer eller mindre sunda. "Man blir bra på det man tränar", "allt som inte dödar en stärker en", "vila är för veklingar", "ju fler kilometrar desto bättre", "hellre kvalitet än kvantitet", "hellre kvantitet än kvalitet", "man kan tävla sig i form", "man kan bara tävla när man är i form". Deviserna är otaliga och ibland sinsemellan motstridiga. Någon universell allenarådande sanning finns nog icke. Några grundläggande teser som i princip alla löpare borde kunna skriva under på kan man dock kanske finna. "Man blir bra på det man tränar" är väl en sådan. Det finns knappast någon som hävdar att man kan bli en bra löpare utan att träna just löpning. Ett konditionsfenomen, ett fysiskt praktexemplar - visst kan man bli det utan att springa en meter, men en löpare som snittar 3.30/km? Knappast. Framgångar på löparbanorna kräver blod, svett. tårar och ett asfaltsnötande utan dess like. En annan ovedersäglig sanning torde vara att löpningen gör oss till bättre människor. Alla som någonsin upplevt tillfredsställelsen efter ett avslutat löppass vet att detta stämmer. Det är svårt att vara en dålig människa efter ett löppass. Endorfinerna pumpar i kroppen och man älskar mänskligheten.

Sedan så finns det också vissa teser som knappast någon löpare skulle skriva under på. Någon förstås - annars skulle de inte finnas - men det stora flertalet löpare håller ändå med om att det är galenskap. Stolleprov. Som tesen att en löpare aldrig behöver vila. Är kroppen trott, seg, sliten och energilös efter flera veckors hård träning? Lösning: träna mer. Ja, ni hör hur bisarrt det låter. Och ändå är det så pass många som trillar dit; tränar sig till utbrändhetens brant och över den utan att förstå att det kroppen skriker efter är vila.

Slutligen så finns det de där teserna som är mera omdiskuterade. Som förespråkas av någon och avvisas helt och hållet av någon annan. Som det här med långpass till exempel. Ska man springa så sakta man kan eller så fort man kan? Sakta, påstår många. Samtalstempo. Varför undrar jag då? Om jag tränar för att kunna hålla en kilometerfart på 5 minuter på maraton, varför ska jag då springa mina långpass på 6 min/km? Om det är så att man blir bra på det man tränar -vilket vi redan har konstaterat - så blir jag i så fall bra på att hålla sexminuters tempo. På vilket sätt hjälper det mig på maran när jag vill hålla 5 minuters tempo?

"Hellre kvalitet än kvantitet" är en annan sådan där teori som är lite tvetydig. Att kvalitetsträning i form av intervaller, backträning och tröskelpass är oumbärligt för att bli en bättre löpare kan vi väl vara ganska överens om. Men ska man hellre springa det än kvantitet, dvs. många kilometer? Gör kvalitetsträning mig verkligen till en bättre löpare om jag saknar den grunduthållighet, hårdhet och stryktålighet som man får efter många, många kilometers löpande? Om man bara får välja en disciplin för att utvecklas som en frisk och skadefri löpare, ska man då bara springa kvalitet eller bara kvantitet?

I löparfilosofin finns inga tydliga svar, inga entydiga sanningar. Antaganden, hypoteser och teorier är filosofins väsen. Varje löpare måste själv finna sina sanningar. Vad tror jag på, vad fungerar för mig? Det är väl kanske det som är filosofi; att utifrån sina iakttagelser, bedömningar och kunskap forma sin egen löparvisdom.

Sådant här tänker jag på när jag springer, vad tänker ni på?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar