Jag har en PT!

Tro det eller ej, men jag har alltså blivit med PT. Personlig tränare. Som säkerligen framskymtat i tidigare inlägg så förespråkar jag träning enligt eget huvud och att man ska våga lita på sin egen förmåga. Själv är bäste dräng osv. Men ni vet vad de säger, när fan blir gammal blir han religiös. Man är väl inte sämre än att man kan ompröva tidigare metoder. Jag uppskattar fortfarande träning på egen hand och kommer nog alltid att vara mer av en ensamvarg som lufsar i skogen än en gruppträningsindivid. Men alltså, när man nu ändå har en PT i den närmaste bekantskapskretsen och när man ändå har behov av en extra spark i baken för att komma tillbaka till någon slags hyfsad form, så bör man väl utnyttja de tjänster som erbjuds. Jag inledde samarbetet med min PT Manne Lindberg på allvar idag, med en gemensam session i gymmet. Utgående ifrån mina målsättningar hade Manne gjort ett inledande träningsupplägg, som vi sedan reviderar efter hand. Mina målsättningar är realistiska; jag vill inte börja med bikinifitness, utan snarare bygga upp mig till en stark löpform igen och gärna förbränna lite barlast. Visst skulle jag kanske kunna göra detta på egen hand, men det ger onekligen en extra skjuts åt motivationen att veta att någon annan har "koll" på vad man gör (eller inte gör...). Dessutom känns det tryggt att få ett professionellt program som är utformat just för mig och enligt mina förutsättningar. Mitt eget gymmande sker enigt devisen "hellre än bra", så det är värdefullt att ha någon som kan instruera i det riktiga tekniska utförandet av övningarna.

Tanken är alltså att jag ska brottas en hel del med knäböj, marklyft och andra löpningsuppbyggande övningar i gymmet ett tag framöver, och så småningom, vartefter formen blir bättre, ska jag inrikta mig mer på själva löpningen.

Hittills känns det som sagt roligt och motiverande och jag ska försöka göra mitt bästa för att följa programmet så gott det går, jag återkommer med rapportering om framstegen (och bakslagen) längre fram. (Någon föreslog att jag skulle publicera före- och efterbilder, men några närgående före-bilder kommer ni nog inte att få se... Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord - jag är i
dallrig).

I övrigt så fortsätter jag att ta de första, trevande löpstegen och försöker att skynda långsamt. Lite svårt är det dock att tvinga sig att promenera mellan varven när det ändå känns ganska okej att springa, och för en inbiten löpare är det också utmanande att springa utan att kolla och jämföra kilometertider.

7 km på 50 minuter... Inte så uppmuntrande direkt. Kanske bästa att lämna Garmin hemma. Men ändå så fantastiskt skönt att faktiskt ha tillräckligt med energi för att ta sig ut på den där löprundan. Denna säsong går i återuppbyggnadens tecken och hårda kilometertider får vänta ännu en tid. Jag siktar på att vara en hård 40-plussare så småningom.

 

På tal om löpning så tycker jag mig förresten kunna se en begynnande talang hos den yngsta arvingen. Redan på det första ultraljudet påtalades att han hade långa ben, och rådgivningskontrollerna bekräftar detta:

Lång är han för sin späda ålder och ligger på den allra översta längdkurvan enligt rådgivningens mall. Syrrorna (som i och för sig var ganska långa de med) uppnådde den imponerande längden av nästan 65 cm först när de var 4-5 månader gamla. Därtill är lillkillen ganska lätt i förhållande till längden och smalbenen ter sig ovanligt långa (vi tycker oss nästan se kenyanska bebisdrag i honom), så jag tänker förstås att jag (bokstavligen) när en framtida löparstjärna vid min barm. Kanske kommer han en dag att bärga allehanda lagrar och kunna försörja sin åldrande mor på bästa Haile-manér. Man kan ju alltid drömma...