En gymsession (eller "var fan är nappen"?)

Fylld av motivation efter det inledande passet med PT:n vandrade jag idag iväg mot gymmet för att genomföra det första planerade passet på egen hand (i motsats till alla de oplanerade jag genomfört tidigare). Allt sedan lilleman föddes har tanken varit att "någon dag" gymma medan han sover i vagnen. Inte förrän nu, när sömnmönstret stabiliserats något, vågade jag mig på detta. Den första tiden av sitt liv verkade han avsky sin vagn och skrek för full hals så fort jag lade honom i den, och sov dessutom endast kortare snuttar och helst då när vagnen var i rullning. Svårt att kombinera med ett givande gymbesök således. För närvarande kan han dock faktiskt dra till med tre timmar långa sovsessioner i den mobila sängen, så min "frihet" har vuxit enormt.



Med allehanda tung trafik brakande förbi och ackompanjerad av barnskriken från Tottebo sov sonen skönt i snösörjan utanför gymmet. Endast en gång behövde jag hoppa ur gymskorna och i de vanliga (nåde den som använder uteskor i gymmet!) och rusa ut och trycka in nappen i den vidöppna, skrikande truten (man förstår verkligen att napp heter "pacifier" på engelska; den lugnande verkan är många gånger lika stor som om man hade injicerat en dos morfin... På tal om nappar, hur kan det förresten vara så ini h-vete svårt att hitta en napp på en begränsad yta? Jag utgår ifrån att alla föräldrar känner till detta... Man kan fast ha 2-3 nappar i vagnen eller spjälsängen, men inte f-n hittar man någon när barnets skrik eskalerar allt mer utan man får svettig stå och treva, treva, treva runt som en idiot. Ett av världens oförklarliga mysterier...).

Nå hur som helst, bortsett från en nappincident gick det alltså utmärkt idag.

Programmet, vattenflaskan och babyvakten och gymsessionen är räddad! Började lite försiktigt med väldigt modest belastning, men visst känns de där knäböjen och marklyften i både bak och baksida. Ge mig lite tid bara så ska ni se att jag blir lika välsvarvad som Beyoncé (ha, ha...).