onsdag 6 augusti 2014

En havande kvinnas klagolåt

I avsaknad av rent faktisk löpning för närvarande får jag åtminstone ägna mig åt tänka på löpning. Och det gör jag. Jag tänker på många andra saker också (som hur jag ska orka ta mig igenom varje dag trött och illamående), men ofta tänker jag på löpning. Med längtan och saknad. Jag saknar endorfinkicken efter hårda intervaller och jag längtar efter att få ställa mig på startlinjen i ett stort lopp igen. Jag är förstås glad åt det som händer mig just nu också även om det inkräktar på min löpning, men samtidigt saknar jag något enormt att kunna känna mig frisk och stark och i form och orka springa utav bara h-vete. Jag försöker springa lite då och då (om jogg varvat med promenad i +6-minuters tempo  förtjänar att kallas löpning), men för det mesta orkar jag helt enkelt inte. Jag är för trött i kroppen, för trött i huvudet och mår för illa. Värmen gör sitt till naturligtvis, och knappast finns det många som njuter av löpning just nu, gravida eller inte. Förhoppningen är att jag ska börja må lite bättre lagom tills de friskare höstvindarna sätter in, och att jag då ska orka röra på mig mer. Löpning korrelerar inte särskilt väl med viktuppgång och det är väl närmast en utopi att tro att jag överhuvudtaget ska kunna springa så många månader till, men cykelturer, raska promenader och styrketräning duger det också. Om jag bara orkar…
 
Man har den där romantiserade bilden av kvinnor som är vackert gravida med endast en liten kula och inget extra fett någon annanstans, som är fulla av energi och orkar träna sig ända in på förlossningen. En sådan skulle jag vilja vara men det är bara att face it – det är jag inte. Jag kommer inte att kunna springa halvmaraton i sjätte månaden och jag kommer inte ens i mina jeans längre. Inte för att vara missunnsam, men visst tycker jag lite illa om de där superkvinnorna som är pigga, blomstrande, välsvarvade och aktiva hela graviditeten. Läste nyligen om en amerikansk elitlöperska (visserligen) som sprang 800 meter på 2.31 i åttonde månaden. Shit alltså. Bara ett par sekunder långsammare än det snabbast jag någonsin sprungit som ogravid. Man blir fascinerad och ganska avundsjuk. Men jag bidar min tid och intalar mig att min tur ska komma. Man kan inte göra comeback om man inte varit helt borta. Målsättningen för det närmaste halvåret får vara att försöka ta sig igenom dagarna vid medvetande och att emellanåt kanske kunna njuta lite av tillståndet. Jag får intala mig att det är skönt att inte behöva känna det inre tvånget (vilket i och för sig inte är så starkt hos just mig) att ständigt behöva ge sig ut och springa. Jag är förlåten om jag blir kvar i soffan med en god bok.  Jag intalar mig också  - även om kroppen genomgår massiva förändringar – att mina åratal av träning måste ha någon slags betydelse och att jag inte kan förfalla helt på ett halvår. Konditionen är väl mer eller mindre en färskvara, men den styrka och seghet man skaffat sig genom otaliga intervallpass, långlänkar och ”måsapass” måste väl ändå finnas där i muskelminnet någonstans?
 
Men hör ni, visst är jag glad ändå! Förstås! Kroppen är fantastisk och livet är fantastiskt. Jag mår gärna dåligt bara den nya lilla människan där inne får må bra. Det är ett lågt pris att betala. Jag är förväntansfull inför det som komma ska. Livet är fullt av utmaningar och ska inte vara för enkelt. Tillfredsställelsen i att lyckas komma tillbaka till en stark (och snabb) kropp må bli ännu större om resan varit besvärlig. Kämpa!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar