tisdag 24 juni 2014

En riktig löpare?

Vad innebär det att vara löpare? Per definition måste man väl anses vara löpare om man ägnar sig åt löpning i någon utsträckning, oavsett om det så är två eller tio gånger i veckan. Även om jag säkert hör hemma under epitetet löpare, händer det ibland att jag inte känner mig som en sådan. Jag kan längtansfullt läsa andras bloggar och om vilka avancerade pass de har genomfört, eller avundas alla de löpare som kikar ut från löpartidningarnas sidor med sina snygga löparkroppar. Jag tycker att alla andra är så duktiga som springer så ofta eller så fort eller så snyggt. Jag kan få mindervärdeskomplex och prestationsångest, och känna att jag inte tillhör skaran ”riktiga löpare”. Jag springer ju inte särskilt ofta, jag börjar inte alla mina dagar med en morgonlänk, jag springer inte intervallpass varje vecka, jag väger inte 47 kg och jag kan emellanåt ligga på sofflocket en hel vecka utan att ägna mig åt löpning (utan att för den skull få dåligt samvete). Får man kalla sig löpare då?
 
Men å andra sidan, det finns även saker som talar för att jag faktiskt kan betraktas som en medlem i löparsläktet. Löpningen har blivit en livsstil, även om den inte är hela mitt liv (eller ens halva). Jag är löpare, eftersom jag i alla fall i viss mån planerar mitt veckoschema utifrån några löppass. ”Kvalitetstid” för mig är en länk i min ensamhet en tidig vårmorgon eller att få snöra på mig skorna och ge mig ut i skogen efter en avklarad arbetsvecka. Svettdoft från välanvända träningskläder är en pikant inredningsdetalj i min tvättstuga. Mitt nästa större inköp under planering är ofta ett par löparskor. När jag går för att shoppa kläder kommer jag alltid hem med sportkläder i stället, och har aldrig något att ha på mig när det är fest (såvida inte temat är ”löpning”).
 
Man är också löpare, när man bedömer olika sträckor utifrån om de är möjliga att springa. ”Till jobbet är det 20 km, det är ju knappt en halvmara!”. Man är löpare, när man osökt tänker på tiden det tar att avverka en kilometer, när man hör tidsangivelsen 4.30. Som löpare kan man kan få en akut längtan efter att springa, när man ser en fin skogsstig eller en inbjudande grusväg. En löpare kan planera en semester utifrån ett lopp, och huvudattraktionen under en weekend på tumanhand i en storstad kan vara att springa ett halvmaraton.
 
Jo, nog finns det väl några egenheter som talar för att jag faktiskt är en löpare. Och en del löparegenheter jag saknar. Så jag tror jag fortsätter att läsa andras löparbloggar och drömma mig bort, och tänka att en dag, då ska minsann jag också vara så där duktig. En riktig löpare.
Vy från en löpares tvättstuga med dess svettdoftande innehåll. Reglerna är klara - if you wear it, you wash it!
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar