måndag 9 juni 2014

West Coast Race 2014

Efter fjolårets andraplats i motionsklassen i West Coast Race var målsättningen klar – Maxmo Sportklubb skulle kamma hem förstaplatsen! Det är något speciellt med stafetter; de är väldigt roliga, men samtidigt ytterst nervositetsframkallande då man vet att en dålig insats av en själv betyder en dålig insats för hela laget. Inte vill man ju vara den som förstör medaljchanserna! Nu hade vi – helt i enlighet med gällande regelverk – valt att dela på ganska många sträckor. Dels för att kunna hålla så hög fart som möjligt, dels för att så många som möjligt skulle få vara med. Och enbart klubbmedlemmar! Ifjol förde vi en jämn kamp mot Hop-Hab team, men förlorade sedermera guldet med några minuter. I år startade vi snabbare och hade i princip detta lag bakom oss hela tiden, men däremot drog närpeserna i Näsby city tiim i väg i en våldsam fart från början. Nu hade jag inte möjlighet att följa loppet i detalj riktigt från början, men jag tror att vi som mest låg ca 7 minuter bakom. Dessutom drogs  vi med Oravais IF som vägrade ge sig; ömson låg ”Årvas” före och ömsom vi. Rafflande så det förslog! Vi hoppades, men vågade väl kanske inte riktigt tro, att vi faktiskt skulle bärga guldet. Men efter en oerhört jämn laginsats (förutom några ”stjärnor” som snittade kilometrar under 4 minuter så tror jag att alla andra höll kilometerfarter mellan 4 och 4.30), avslutade vårt ankare synnerligen starkt och kunde gå förbi och ifrån Näsby på sista sträckan och ta oss först i mål. Vi vann guld! Vi lyckades med vår målsättning, och dessutom var vår totaltid 10 minuter bättre än ifjol. Inget lag är starkare än dess svagaste länk, och förmodligen var det just vår jämnhet som avgjorde till vår fördel. Ingen som ”klappade igenom”, utan alla gjorde precis vad de skulle. Så nu har vandringspokalen bärgats hem till Maxmo för det kommande året och målsättningen inför nästa år står därmed naturligtvis också klar: pokalen ska försvaras till varje pris!
 
Om jag ska orda något om min egen lilla insats så kan jag säga att den var godkänd, men inget extra. Någon perfekt dag och något perfekt lopp hade jag inte. Det var oerhört varmt (och från Kärklax mot Kaitsor är det förb-t backigt!) och jag tyckte att jag fick slita från första metern till den sista. Aldrig kom jag in i något bra ”flyt”, utan det var bara tungt, tungt, tungt. Och ändå var snittkilometertiden inte bättre än 4.19. Jag delade den 10 kilometer långa sträckan mellan Kärklax och Kaitsor med min make, och aldrig har jag väl varit så glad att se honom som då jag såg honom stå och vänta på mig vid vägkanten efter 5 km. Jag hade nog inte orkat många meter till med bibehållen fart. Maken avslutade sedan sträckan något starkare än vad jag påbörjat den, så helheten blev inte så pjåkig.
 
Efter avslutad plåga var sedan det roligaste kvar – att få följa de kvarvarande löparnas vedermödor! Det var en varm upplaga av WCR och många hade liksom jag själv nog problem med värmen, men alla bjöd som sagt på en kämpainsats. Tyvärr hade jag inte möjlighet att följa loppet ända fram till mål och missade därför själva prisutdelningen och att få gotta sig åt segern på de andra lagens bekostnad (skadeglädjen är väl den enda sanna glädjen?), men klubben var ändå väl representerad.
Tack Maxmo SK för en härlig dag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar