torsdag 31 oktober 2013

"Sälsyndromet"

Ibland funderar man på saker som man inte tror att någon annan funderar på. Man intalar sig ditt och datt och tror att man är ensam i världen om det. En sökning på Google och se där - visst finns det andra som funderar på samma sak! Det finns t.o.m. ett namn på det man funderar på och lider av. Ett syndrom.

Tydligen är jag inte den enda löparen i världen som - tvärt emot all vetenskap och sunt förnuft - upplever att vikten inte påverkas positivt av löpning. Och med positivt menar jag i detta sammanhang att den minskar. Nej, snarare tvärtom; efter ett rejält träningspass brukar jag vara tyngre än vad jag var innan. Märkligt kan tyckas och mycket har jag funderat över detta, men nu har Google alltså gett mig en diagnos. "Sälsyndromet"- det är vad jag lider av. Kan låta som ett skämt och någon vedertagen vetenskaplig term är det nog inte, men faktiskt ett relevant tillstånd i löparsammanhang. Googla det. Syndromet yttrar sig alltså på så vis att löpning och hård träning inte gör att man går ner i vikt (även om matintaget är oförändrat), utan att man faktiskt kan lägga på sig något extra kilo. Detta tros bero på att en del kroppar lagrar extra vätska efter träning, vilket får innehavaren att känna sig tung och plufsig. Det behöver inte heller bara vara någon tillfällig viktökning, utan tillståndet kan hålla i sig under intensivare träningsperioder och sedan under en period med låg aktivitet - när man normalt sett kanske skulle förvänta sig att gå upp i vikt - går man ner i vikt i stället. Kroppen är inte riktigt i balans i förhållandet mellan förbrukad och intagen energi utan ser till att bunkra så mycket den bara kan. Kanske detta är någon kvarleva från våra förfäder, som var tvungna att lagra så mycket energi som möjligt i kroppen för att ha en chans att överleva den långa vintern på den vindpinade tundran.

Intressant i alla fall att notera att detta med att känna sig som en säl när man egentligen borde känna sig som en smäcker gepard inte är helt ovanligt i löparkretsar. Att det faktiskt kan vara så att man oavsett långpass och hårda intervallpass kan ha svårt att få en vikt som en elitlöpare. Jag brukar aldrig behöva dricka mycket när jag tränar och inser nu att det säkert beror på att min kropp har en förmåga att lagra in mycket extra vätska. En positiv egenskap om man är grottmänniska, men kanske inte en så smickrande dito när man helst vill se ut som en löpande kenyan.

Det är svårt att slåss mot biologin och det är nog bara att inse att vi är olika funtade. Vissa har en ämnesomsättning som går på högvarv och får kämpa för att inte reduceras till en sytråd, medan andra tränar och tränar och tränar utan att bli av med där som upplevs som "det lilla extra". Men på det stora hela ett I-landsproblem och man måste förstås vara tacksam över att ha frisk och stark kropp; en kropp som står pall när det blåser snålt och som tar en både maraton och Vasalopp. Säl eller inte.
Jag?

3 kommentarer:

  1. Jaa, skatta dig lycklig. Vi andra tampas med vätskeproblem på allt över 20 km,,,
    / Thomas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju tudelat det där. Mycket vätska i kroppen och känna sig tung eller lite och vara lätt men riskera vätskebrist... Alla har vi våra "defekter" att slåss mot!

      Radera
  2. Känner exakt samma sak. Oerhört irriterande när man kört hårt en månad och ätit bra men ändå måste knäppa upp översta knappen i jeansen

    SvaraRadera