tisdag 2 oktober 2012

3.39.39 i 39:e Berlin marathon!

Mitt femte och Berlins 39:e marathon är avklarat. Det är med stor lättnad och tillfredsställelse jag kan konstatera att pärsen är över. Det mål man haft framför sig hela sommaren (ja, hela året) har uppnåtts och det är dags för lite välförtjänt vila, både för kropp och själ. Och det var inte bara målet vid Brandenburger Tor som nåddes, utan även mitt eget mål att vara snabbare än sist. Min femte mara blev min snabbaste. Hittills. Jag hoppades att jag en bra dag skulle kunna göra kring 3.45, men det blev bättre än så. 3.39.39. Dessutom i 39:e upplagan av Berlin marathon. Jag är nöjd. Men för att ta det hela från början...

Vi angjorde Berlin på lördagen och begav oss till mässan för att hämta nummerlapparna och diverse annat smått och gott. Lite onödigt köande i en gassande (faktiskt!) sol, men i övrigt avlöpte det utan större missöden.
Nummerlapp och bansträckning - allt man behöver veta!
 
Lördagen ägnades i övrigt mestadels åt uppladdning med bl.a. lasagne (äter nästan alltid det före tävling och vågar inte svika ett vinnande koncept) och så småningom grydde söndagen, tävlingsdagen. Även den med strålande sol och klarblå himmel, men ganska kylig inledningsvis.
 
Vid Brandenburger Tor, ungefär vid mållinjen, dock med ett varv på 42195 meter kvar...
 
Efter den sedvanliga klädinlämningen och toalettbesöken (varav något fick utföras i den grönskande parken - där man för övrigt fick se allehanda "underhållande" saker, bl.a. "man på huk med rygg mot träd och toalettpapper i högsta hugg utförandes nummer två"...). Hur som helst, planen var att hålla ett jämt "cruising" tempo från början, inte för snabbt och inte för långsamt, och försöka bibehålla det ända till mål. Jag hade tänkt mig kring 5.15, men när det adrenalinstinna startfältet om 40 000 löpare äntligen släpptes iväg var det svårt att hålla exakt tänkt fart utan man drogs med i strömmen. Kunde konstatera att kilometrarna gick kring 5 minuter; de snabbaste t.o.m. på 4.43, men det kändes förhållandevis lätt, behärskat och roligt så jag höll det tempot så länge det gick. Vädret var perfekt, publiken var härlig och kilometer lades till kilometer. Och den fruktansvärda totala stumhet som brukar drabba benen efter drygt halva loppet kom aldrig. Visst blev jag sjuk i benen, men definitivt inte lika mycket som under tidigare maror och det var inte heller benen som gjorde att jag inte kunde hålla farten ända till slut. Vid ungefär 30 km började sportdrycken och gelen (som man var tvungen att trycka i sig för energins skull) stå mig upp i halsen, magen bubbla och jag började överväga om jag borde stanna och spy... (Ursäkta detaljerna). Det är verkligen vidrigt att må dåligt. Jag skulle (nästan) ha gett mitt ena ben för att få i mig något salt, men det enda som bjöds var söt sportdryck, söt gel, söt banan och sött te. (Och äpple, men vem kan äta det när man springer?!?). Trots exemplariskt arrangemang i övrigt tycker jag att det är för dåligt att inte erbjuda löparna något salt i ett av världens störa marathonlopp. Nästa gång blir det nog en påse saltgurksbitar i fickan...
 
Ja, vad ska jag säga, sista milen var en plåga. Ren och skär misär. Man förbannar sig själv, ångrar sig och lovar sig att aldrig springa ett marathon igen. Man förhandlar med sig själv om att springa eller börja gå. De tidigare så fina kilometertiderna kring 5 minuter dalade till 5.30, 5.40. Vid 39 kilometer fick jag stanna plötsligt för att inte behöva "lägga en pizza" på gatan. Efter ett par hundra meters gång tvingade jag mig att börja springa igen. Kilometern på 6.08, bedrövligt. Men så äntligen, efter stor möda och plåga, den sista svängen och så uppenbarar sig det vackra Brandenburger Tor där framme. Man måste alltid orka spurta så de allra sista krafterna plockas fram och jag lyckas tvinga upp benen i 4.40-fart igen den sista biten. Sneglar på klockan och ser att jag är på väg mot ett prydligt pers och faktiskt under 3.40. Trött, illamående och lycklig passerar jag mållinjen på 3.39.39. En förbättring med 9 minuter sedan sist. Eufori.
 
Få medalj, hämta kläder, hämta den obligatoriska ölen, dricka lite konjak i ett försök att lugna magen och sedan slå sig ner i parken med likasinnade. Så glad, så lättad, så nöjd, så trött. Det är över. För denna gång.
Löparkompisarna tar igen sig efter sina fantastiska lopp.
 
Aldrig är väl en öl så god som när man verkligen förtjänat den... Maken firar sitt pers.
 
Och avslutningsvis: En till till samlingen!
Vid 35 kilometer lovade jag mig själv att det skulle bli den sista. Men nu, med lite distans till hela och med allt piggare ben, börjar jag överväga möjligheten att kanske, kanske göra ett nytt försök en vacker dag... Kanske sub 3.35? Men det är en helt annan historia!
 



1 kommentar:

  1. Grattis till en fin prestation! Alltid roligt att läsa andras race-rapporter! :)

    SvaraRadera