lördag 24 september 2016

Botnialöpet 2016 eller årets längsta löptur eller glad att jag inte var på Lidingö i alla fall...

Avslutade idag en säsong som knappt blev en säsong med att delta i Botnialöpet i "heimsåopona". Som kanske framskymtat tidigare blev Lidingöloppet inställt för min del, och tur var väl det. De 16 km (16,5 om man ska vara exaktare än vad arrangören var...) som jag sprang idag var i längsta laget och hade jag varit på Lidingö hade jag nog fått ta mig runt traskandes. Säsongslängsta blev det i alla fall och jag är ödmjukt tacksam över att jag faktiskt kan vara med och faktiskt kan åstadkomma något som kan liknas vid löpning, det är inte alla förunnat.

Jag hade bestämt mig för att "ta det som en långlänk" och tar man det på det sättet gick det väl helt ok, men det är svårt att helt låta bli att jämföra sig med tidigare versioner av sig själv. Vid mitt senaste Botnialöp vill jag minnas att jag tog det "lite lugnt" och inte sprang helt för fullt eftersom jag hade något annat lopp framför mig, och då var jag ändå 9 minuter snabbare än idag... Men den versionen av mig var i bättre form, hade tränat mer, hade inte ont i hälen och på en massa andra ställen, hade inte fött ett tredje barn och var inte 40 år... Om det nu har någon betydelse. Jag accepterar att jag inte är lika snabb idag, men jag hoppas att jag kan komma tillbaka dit och mest av allt skulle jag vilja kunna springa utan smärta. Det har känts som någon slags sträckning i baklår/höft/bak den senaste veckan ungefär och jag var stel som en pinne redan från start. Och det blev värre och ledde till att det så småningom började ta sjukt i knät. Och hälen blev förstås rejält sjuk den också, men det är ju sedan gammalt. Förklaringar, men inte bortförklaringar. Det är tungt, jobbigt, slitigt och smärtsamt att springa just nu och jag längtar efter den där känslan när det bara flyter på, när man bara skulle kunna fortsätta hur långt som helst. Det var länge sen jag kände den.
Farten vid 5 km...

...och farten vid 16 km.
 
Ni ser problemet? Ojämn farthållning kan man väl kalla det. Flåset är väl rätt ok och det är inga större bekymmer att hålla den övre farten konditionsmässigt, men när det börjar göra ont både här och där så går det bara inte. Så jag kom i mål, inte så alldeles trött i maskineriet, men med baklåren, hälen och knät helt förstörda. 
Målgång i Vöråterräng i stället för Lidingödito. Bilden knappast så smickrande, och då var detta ändå den "bästa". Tänk er!
 
Löparsäsongen som inte blev någon löparsäsong börjar lida mot sitt slut, och det är väl inget annat att göra än att bryta ihop och komma igen. Något måste göras. Handlingsplanen inför nästa år är under utarbetande. Stay tuned!


1 kommentar:

  1. Fint formulerat och lättsmält stoff, åtminstone för en som upplevt ungefär detsamma. Bra att ha en handlingsplan. Det är första steget mot något bättre. Fast, själv undviker jag helst alla handlingsplaner numera. För att inte behöva bli besviken. Men det hänger i hop med åldern...

    SvaraRadera