onsdag 15 juni 2016

No such thing as a quick-fix...

Igår besökte jag äntligen naprapaten med anledning av min trilskande rygg. Den är bättre än för en vecka sedan, men absolut inte bra. Så stel, så stel och man bara längtar efter ett förlösande knak. Hade även hoppats på att naprapaten kanske skulle ha ett äss i rockärmen, en snabb quick-fix och så skulle jag vara fit for fight igen. Kunna fortsätta springa och cykla som om ingenting hänt. Man ack nej, vad man bedrar sig. Så enkelt är det aldrig. Jag kommer att bli tvungen att jobba för det. Det ligger väl i människans (i alla fall i min) natur att bara köra på så länge allt känns (ganska) bra; man ignorerar små känningar och tänker att ja, ja, det går nog över. Ända tills det inte gör det längre. När det blir riktigt akut - då söker man hjälp. Och hoppas som sagt att det ska gå att fixa snabbt, fast man kanske dragits med problemet länge.

Nå hur som helst, det positiva i kråksången var i alla fall att det, såvitt herr naprapat kunde bedöma, inte rörde sig om några konstigheter i skelettet. Men jag är otroligt stel i nedre rygg och sätesmuskler. Muskulära saker kan man ju åtgärda, men det kräver lite jobb. Jag har slarvat med yogan, och det märks. Nu blir det bättring! Yoga, rörlighetsträning och stretch på daglig basis. Det är medicinen. Jag tror också att den (förhållandevis) myckna cyklingen i (förhållandevis) hög fart har bidragit till stelheten i ryggen. Jag har svårt att cykla avslappnat när jag har så fullt upp med att fokusera på tekniken, klungan och trafiken, så det blir säkert lite krampaktigt. Men jag vill ju gärna fortsätta med det, och då får jag vara så god att börja med rehabträning också. Jag misstänker ibland att min kropp är för (konditions)stark för sitt eget bästa, hur konstigt det än kan låta. De saker som jag gör och vill göra är kanske inte vad kroppen behöver just då. Den behöver yoga, men får 2 timmar cykling. Den vill ha rörlighet, men får krampaktig löpning i West Coast Race.

På tal om West Coast Race så gick det av stapeln i lördags. Vi deltog återigen med ett damlag från Maxmo Sportklubb och hade återigen en rolig dag. Nog är det något visst med dessa landsvägsstafetter! Allt gick enligt plan och alla presterade enligt, eller till och med lite bättre än förväntat. Eftersom mina förväntningar på mig själv inte var speciellt höga var det inte så svårt att leva upp till dem. Jag hoppades kunna springa utan att ryggen skulle få fullständig spunk och helst i en någorlunda acceptabel fart. Lyckligtvis hade jag en kort sträcka (den var strax under 4 km enligt egen klocka) och det var fullt tillräcklig. Lika tungt som vanligt var det förstås, men plågan var ju inte längre än strax under 18 minuter. Efter målgång avslutade vi med en trevlig picknick vid Andra sjön i Nykarleby. Tack alla lagkompisar för en rolig dag!

Avslutningsvis (nu blir det ett långt inlägg igen; jag bloggar inte ofta men när jag väl gör det blir det i alla fall ganska långt... Orkar ni läsa än?) kan jag berätta att jag har ett par nya löparpjuck på skohyllan. I våras köpte jag ett par riktigt väldämpade milslukare, som i och för sig är bekväma, men jag har konstaterat att jag också behöver ett par lite smidigare, snabbare(?) skor. För intervallträning och kortare distanser. Och det hände sig att sportaffären hade rea och att jag råkade gå in där och att jag råkade spontanköpa ett par skor. Det blev att återstifta bekantskapen med Nike; hade det märket i många år och var så nöjd med passformen, men när hälproblemen började testade jag av olika orsaker andra märken. Nikes passform känns omedelbart rätt på min fot, så även denna gång, och jag hoppas att den lite mindre dämpningen inte ställer till med problem nu.
Nyförvärvet Nike Zoom Elite.
 
Och så säger vi hej för denna gång och jobbar vidare med att få den åldrande ryggen i skick. Det finns ju så många cykel- och löppass som väntar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar