torsdag 20 november 2014

Julklapp av farbror Blå

Jag fick en tidig julklapp idag. Eller så fick jag ge en tidig julklapp. Åt staten. Hur man nu väljer att se det. Jag strävar efter att bete mig vettigt i trafiken och följa reglerna, men ibland så… ja, ni vet hur det är. Man är mänsklig. Man felar. När jag så skulle svänga högerut på riksåttan för att bege mig mot jobbet och noterade att det var helt tomt på vägen norrut och således inte fanns någon att väja för, så såg jag tydligen inte till att bilen stod helt stilla vid stoppmärket… Inte ”alla fyra hjulen stilla”, som man lärde sig i bilskolan. Detta medger jag, men ändå. Nog är det lite harmligt att det just då råkade komma en polisbil från andra hållet som tydligen noterade det hela. Första gången under min 21-åriga körkortskarriär som jag personligen blir stoppad av farbror polisen. Vanliga blåstester och sånt har man ju råkat ut för, men alltså inte detta.
 
”PLEASE STEP OUT OF THE VEHICLE. PLACE YOUR HANDS ON THE CAR. YOU HAVE THE RIGHT TO REMAIN SILENT. EVERYTHING YOU SAY CAN AND WILL BE USED AGAINST YOU IN A COURT OF LAW".
 
Måhända var det inte riktigt lika brutalt som i amerikanska polisserier. Men snällt fick jag gräva fram körkort och registreringsbevis och bege mig till ”Musta-maija” för att ta emot mina böter. ”Vill du bestrida”, frågade polismannen artigt. Nå nä, ingen ide´, ni såg ju vad jag gjorde... Förlåt. Hit med lappen bara. Inte går det att åberopa ”ingen inkomst” heller i dagens läge, när polisen är direktuppkopplad mot skatteförvaltningens inkomstuppgifter. Kanske borde jag ha gråtit lite och skyllt på mina graviditetshormoner… Men nej, med högburet huvud accepterade jag ödmjukt mitt straff och sade tack och hej och fortsatte mot jobbet.  "Kör försiktigt", uppmanade polismannen. Visst, jag har inte råd med något annat... Så summa summarum blev dagens saldo i princip att jag jobbade gratis åt fäderneslandet, statstjänsteman som jag är. Staten ger och staten tar. (För övrigt är jag nog tacksam över att vi än så länge faktiskt verkar ha ett fungerade polisväsende i detta land, debatten om de bristande resurserna till trots. Jag stöder helhjärtat polisernas kamp mot fortsatta nedskärningar. Det känns bara lite orättvist - lite Murphys lag - att många, som verkligen äventyrar trafiksäkerheten på riktigt aldrig åker fast, medan man själv – laglydig som man nästan alltid är – gör det).
 
Det om det. En annan julklapp som jag just skaffat mig själv verkar lite roligare:

 
Man blir ganska pepp av att bläddra i denna och målsättningen känns klar; graviditeten och förlossningen är bara hinder på vägen, snart nog ska jag tillbaka till min tidigare form. Eller ännu bättre, om man får tro fembarnsmamman Olga. Mål måste man ha, även om man inte alltid lyckas uppnå dem till fullo. Men med små steg och en dag i taget ska det nog gå. Kan Olga så kan väl jag.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar