söndag 9 februari 2014

Enkel matematik enligt Klingberg

Klingberg, vars sätt att jag skriva jag för övrigt beundrar, hade en både träffande och provokativ krönika i senaste numret av Runner´s World. I sak har han rätt när han påstår att gemene man borde våga träna hårdare och mer och har mycket att vinna på det. Samtidigt känner jag mig träffad och lite provocerad när han beskriver heltidsarbetande småbarnsföräldrar som tror att de tränar hårt när de försöker klämmer in tre pass i veckoschemat, där mellanmjölkspassen ska samsas med diverse andra aktiviteter och tid för att följa med alla möjliga tv-serier... Klingberg verkar vara av åsikten att det bara är en prioriteringsfråga och att om viljan finns, så finns även tiden och möjligheterna. Kan så vara, men samtidigt undrar jag om krönikören i fråga inte skulle ha en något mera nyanserad bild av verkligheten om han själv hade några småbarn som likt skrikande fågelungar krävde uppmärksamhet 24 timmar om dygnet (om jag tillåts överdriva något) och hans planerade långpass en söndagsmorgon fick genomföras efter en sömnlös natt med hostande och febriga telningar, eller - ännu värre - magsjuka och spyende sådana...

Men självklart har han rätt rent principiellt, ofta är det bara våra egna ursäkter och bekvämlighet som begränsar oss, inte några yttre omständigheter. Idag blev det ingen löpning för mig och jag har egentligen inget annat att skylla på än att jag inte ville. Inte sjuk själv, inga sjuka barn, inget jobb och inga desto större måsten. Det "nappade" bara inte. Väderförhållandena var visserligen inte optimala för springande...
...med snösörja och halka, men det är den enda ursäkten jag har. Igår gjorde jag ett tappert försök och sprang 35 minuter, men det var fjärran från någon njutning. Fötterna genomvåta innan man ens kommit från uppfarten, motvind, regn och två fem-före-vrickningar när jag halkade på is som jag inte såg under snösörjan. Sedan var jag sjuk i både ben och häl resten av kvällen. Planen var ett något längre pass idag, men den krassa verkligheten är att OS-soffan var mer inbjudande än den slaskiga landsvägen. Ibland vill man bara inte tvinga sig. Så Klingberg, här har du en av dem du beskriver i din krönika; en trött småbarnsmamma som tror att hon är en löpare fast hon bara springer några gånger i veckan och ibland struntar i det helt och hållet för att hon inte har lust, när hon i själva verket borde trotsa alla element och riva av ett stenhårt intervallpass med snösörjan sprutande runt skorna.
 
Jag får väl trösta mig med att jag i alla fall har tänkt löpning idag. En försommar-halvmara ska genomföras och anmälan har gjorts. Broloppet på Kimito den 14 juni ska det bli! Då lär man väl i alla fall inte vara tvungen att forcera is och snöslask.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar