lördag 2 februari 2013

Man måst ju va me!

Så här års brukar jag ofta börja känna suget att anmäla mig till tävlingar. När man i december helst vill sjunka ner i soffan med en ask praliner och glömma allt vad träning heter, så brukar januari och februari väcka lusten att komma igång igen och ha något mål att se fram emot. Kanske är det de längre dagarna och solstrålarna som faktiskt börja värma lite mot ansiktet som ger hopp om en ny vår och en ny tävlingssäsong. Innan vi blickar fram emot våren och sommaren har vi dock ett antal vinterveckor kvar framför oss. Härliga, vita, friska och fyllda med en och annan skidtur, om allt vill sig väl. Jag kan inte påstå att jag skidat några större mängder hittills denna säsong. Visst har det blivit en del turer till spåret, men ofta förhållandevis korta. Tiden har inte funnits för sådan träning som ett långlopp på skidor egentligen kräver. Trots detta hände det sig dock härom kvällen att jag faktiskt råkade anmäla mig till ett skidlopp. Sett endast till skidmängd - nja, kanske inte så klokt. Utmaningar behöver man emellertid och det som inte dödar härdar, brukar jag ju säga. Så nu ser det alltså ut som att jag kommer att stå på startlinjen i Botniavasan om en vecka. 52 km i Vöråskogarna. Om det hade varit fråga om ett långlopp i löpning där jag har något större krav på mig själv att prestera på en viss nivå skulle nog samvetsbetänkligheterna  havarit än större. Men när det gäller "skidase" är jag trots allt bara en glad motionär och målsättningen inför detta är komma i mål, ha roligt och få ett rejält träningspass. När jag väl står där kommer jag förstås att försöka skida så hårt jag orkar med tanke på distansen, men jag vet att jag inte har några som helst möjligheter att hävda mig i konkurrensen så därför är jag ganska avslappnad. Det är skönt. Det kommer att bli ungefär en fjärdedel av hela träningsmängden under säsongen hittills vid ett och samma tillfälle, så lätt kommer det inte att bli. Men roligt hoppas jag. Man måst ju va me!

Tänkte att jag måste skida mer än halva distansen i alla fall en gång före loppet, så idag begav jag mig till Vöråskogarna och skidade nästan 30 km. Det kändes bra. En del nysnö hade fallit och föll alltjämt vilket påverkade glidet något i negativ riktning, men fästet och förhållandena i övrigt var bra. Nog ska man väl klara ytterligare drygt 20 km i ungefär samma fart, om inget oförutsett inträffar. (Med oförutsett menar jag t.ex. om den magsjuka som den yngsta drabbades av tidigare i veckan trots allt skulle bestämma sig för att slå till mot oss andra också... Idag ser det inte ut så, men som bekant är dess vägar outgrundliga...)

En bra sak med att genomföra långpass är att man med gott samvete kan belöna sig själv på olika sätt efteråt. En varm bastu, en kall öl och en god middag, exempelvis. Någon sötsak kan också få tillåtelse att slinka ner (jag är som bekant ingen asket) och idag smakade det gott med en kopp kaffe och en hembakt Runebergstårta:

Runebergstårta?? undrar ni kanske... Inte direkt den traditionella, höga, symmetriska, cylinderformade modellen kanske. Något blekare också. Men helt klart godkända smakmässigt! En fördel är också att det blev ganska många, så man behöver inte bara nöja sig med en...

Nu när jag ändå är i anmälartagen ska jag nog ta och anmäla mig till Helsinki City Run i maj också... Och kanske Lidingö?!?

Trevlig kväll till alla eventuella läsare!
Imponerande istapp utanför vindsfönstret!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar