Morgonstund med guld i mund

Under trötta, lata november har jag tappat rutinen med ett löppass ganska tidigt på helgmorgonen. Det har varit alltför skönt att dra sig och ta det lugnt framför brasan med en kopp kaffe och laptopen. Idag fick jag dock ett ryck och svidade om till löparmundering före frukost och begav mig iväg på ett kortare pass. Och jag vet att jag sagt det förr, men det är konstigt detta med löpning; ena dagen topp, andra dagen flopp. Samtliga pass på sistone har varit grymt sega och jag har knappt tagit mig under 5.30/km. Så plötsligt idag, när jag minst anade det och på fastande mage, var benen och kroppen plötsligt pigga och det var trots en förfärlig halka inte särskilt jobbigt att snitta kring 5 min/km, några kilometer t.o.m. under. Jag kan verkligen inte förstå att dagsformen kan variera så mycket. Så nu är jag på gång igen, löparformen och motivationen på uppåtgående! Imorgon är det dags igen!