lördag 29 juli 2017

Botniacyklingen 2017 - DNF och slöseri med bra ben

Så är man då en "riktig" cyklist - man har upplevt (och överlevt!) sin första krasch! Tacksamhet över att det trots allt inte gick värre, rädsla för att sätta mig på cykelsadeln igen och bitterhet över att jag inte fick fullfölja loppet - så kan väl känslorna bäst sammanfattas just nu. DNF - tror faktiskt att det var min första. Och fysiskt känns det som att jag blivit överkörd av en ångvält, vilket kanske inte ligger så långt från sanningen. Asfalten är hård när den kommer emot i 35-40 km i timmen.

Träningsmängden var väl inte så imponerande, men jag kände mig ändå i ganska god cykelform och förberedelserna gick ungefär som de skulle, så vissa förväntningar hade jag, främst på att kunna förbättra fjolårstiden. Vädret gjorde sitt bästa för att motarbeta alla cyklisters strävanden idag, med stundtals kraftigt regn den första timmen och hårda (mot)vindar. Benen kändes dock bra och jag kom i ett sällskap som höll för mig bra fart om ca 35 km/h. Och så plötsligt, efter 47 km ungefär, ligger man där på asfalten och fattar inte vad som hände. Efter att ha tagit det ganska lugnt på den gropiga och ojämna Vassorvägen var det dags att växla upp på den nylagda och ack så jämna och fina asfalten vid Vassorfjärden, men innan man vet ordet av ligger ett par, tre cyklister framför en och man försöker väja och märker att asfalten är glashal och det är bara att lägga sig på sidan. Och det tar sjukt och man är chockad och vet inte vad man ska göra. Tog mig och cykeln till dikeskanten där jag fick sitta en stund, ringde sedan efter skjuts när jag konstaterat att varken jag eller cykeln var i skick att fortsätta. Bakhjulet blev till skrot och det känns som att nyckelbenet också blivit lite till skrot, men i bästa fall är det bara blåslaget. Tror nog att jag ska försöka få det röntgat imorgon, för säkerhets skull.

Min cykling detta år tog en ände med förskräckelse, och det återstår att se om jag vågar återkomma. Ett slöseri med pigga ben; det kändes som att de skulle ha hållit ganska länge än, men det kan man ju aldrig veta. När allt kommer omkring är hälsan det viktigaste och jag är glad att det inte var jag som fick lämna olycksplatsen i ambulans. Eller för att säga som en medcyklist: "Du har ju tett vurpas över tu nu". Låt oss hoppas det. Kan ju bara konstatera att löpning inte är en riktigt lika farlig sport...
Många var vurporna på Vassorfjärdens Via Dolorosa idag. Jag hoppas innerligt att ingen skadade sig riktigt allvarligt.

1 kommentar:

  1. Jag noterade den skrämmande halkan när jag körde om ambulansen. Och jag noterade att det var de vita markeringarna som var hala. Asfalten tyckte jag inte att var hal. Men jag vinglade till ganska rejält när jag körde om ambulansen och måste korsa den vita linjen.

    SvaraRadera