Att skämma bort sig

Ett livstecken på bloggen! Jag är fortfarande med i de levandes skara och dagarna rullar på. Fattar inte vart tiden tar vägen. Lillemannen har passerat ettårsstrecket och laddar för att ta sina första stapplande steg utanför den trygga soffkanten. Jag ägnar mina dagar åt barnaskötsel, hushållssysslor, sporadiskt jobbande och lite träning förstås. Lite som faktiskt blivit ganska mycket den sista tiden, i min värld. Jag har haft förmånen att komma ifrån dagtid den senaste tiden, så jag har kunnat njuta av skidturer i solsken (eller i alla fall dagsljus), gympass i min ensamhet när nästan alla andra är på jobbet, löpturer och den "veckliga" (finns det faktiskt inget ord för "weekly" på svenska??) cirkelträningen. Det är nog variationen som gör att jag pallat hela fem pass i veckan på sistone, om jag bara sprang skulle jag nog inte göra det. Men lite sliten känner jag mig allt, och därför satt det extra bra med en "skämma bort sig"-dag idag. Lunch med en fin syster på veganrestaurangen Raawka, en upplevelse som faktiskt överträffade förväntningarna. En sallad kan väl vara helt ok, men "hur gott kan det egentligen vara?", tänkte vi båda. Oväntat gott faktiskt. Jättegott. Och mätt blev man, men inte på det där stinna proppmätta sättet. Behagligt mätt.

Jag skulle lätt kunna äta en sån här lunch varje dag, om bara någon lagade den åt mig. Klår det sedvanliga ägget, moroten och knäckebrödet med hästlängder...

 



Och inte nog med, sedan blev det en timmes Hot stone-massage också. Äntligen fick jag utnyttjat det presentkort jag fick i samband med min 40-års dag. Välbehövligt, avslappnande och skönt, tack, tack.

På tal om träning så skulle man ju tycka att en ganska stor träningsmängd också skulle synas på formen. Men som jag konstaterat tidigare, bl.a. i detta inlägg, verkar mina grottmänniskogener yttra sig på så vis att min kropp tar minsta lilla chans att suga åt sig av vad som bjuds och den vill helst inte släppa ifrån sig extra vätska i onödan. Säkert en bra egenskap om man ska försöka överleva bistra vintrar på den vindpinade tundran (jag måste vara född i fel årtusende), men en mera umbärlig sådan idag. Evolutionen verkar inte ha hängt med riktigt. Jag blir således tydligen inte slimmad av mer träning, utan plufsig och vätskefylld. Tough luck. Toppformen känns lite avlägsen.

Framförde mitt dilemma till tanten på hälsokosten, som entusiastiskt började föreslå diverse detoxkurer. Även om jag tror att det kanske räcker med några vilodagar och mycket vatten för att bli av med det värsta, så lät jag mig ändå övertalas att inhandla ett ayurvediskt detox-té. Någon fullständig detoxkur som innebär att späka sig ville jag inte ha, ty livet är för kort för det. Men örttéer brukar jag ändå dricka i parti och minut, så nu testar vi detta.

Bara av nyfikenhet, någon annan som har samma dilemma? Att (hårdare) träning gör en svullen och vätskefylld? Bra husmorstips att ta till?